En gång skrev jag en berättelse för barn och Henric Wallmark gjorde bilder till. Här kommer den:
Jag sov så länge att jag missade allt som jag någonsin hade tyckt om. Träden hade blivit mörka och jättesmå, chokladen smakade inte så där sött längre och att glitter hade försvunnit från jordens yta och blåst iväg över mars och låg nu som ett täcke över planeten. Men när jag vaknade hade något fantastiskt hänt.
När jag vaknade hade jag fått ett långt skägg ner till knäna och jag kunde gå ut direkt på morgonen utan att borsta tänderna, för skägget prydde mitt ansikte likt en krona. Skägget påminde om en bulle där det godaste inte längre fanns i mitten, utan gick att hitta överallt.
Skägget blänkte i solen och det hände att folk blev bländade. Det la sig i små lockar kring munnen och när jag åt så bildades det de vackraste av pärlor kring hårfästet. Smycken var uteslutna, då inget kunde blänka ikapp ljuset från skägget.
En gång när jag la mig att vila vid det ljuvaste av vattenbryn, lät jag skägget vila som ett täcke över kroppen. Det vackraste av täcken.
Det hände att folk kom fram och ville känna på skägget och det tillät jag. Det hände att folk kom fram och ville att skägget skulle pryda deras huvud som en slags tillfällig peruk, där drog jag gränsen.
Jag ville inte tillåta att någon annan skulle få utnyttja skägget och dess oansträngda skönhet. Smutsa ner det. Den tanken var utesluten.
Men problemet avtog inte. Alla ville ha en bit av min nya ansiktsbehåring. Jag ville fortfarande inte dela med mig. Den tanken VAR utesluten. Jag var tvungen att komma på en lösning som gjorde att mitt ansiktes sidentäcke fick bli lämnat ifred.
Eftersom att jag hade sovit så länge innan skägget kom in i bilden, kände jag inte längre något behov av sömn. Den natten satt jag uppe, la upp mitt skägg på rullar och funderade. Jag tittade mig själv i spegeln och tänkte på hur situationen inte var någons fel och på hur gärna jag hade velat ta på skägget om det hade hamnat på någon annan person. Och på hur ledsen jag hade blivit om den personen hade vägrat mig den beröringen.
Jag började i frustation städa och insåg ironin att till och med moppen hade vunnit på skägglotteriet. Jag och moppen hade vunnit och ingen annan. Jag ville ju så gärna hjälpa de skägglösa! Jag damp ner på golvet med moppen. Där låg vi, moppen och jag när moppen helt plötsligt kollade på mig med sina djupgröna ögon och sa: ”Ta mitt skägg och sprid till världen. Jag lever ändå inget liv här i städhinken där jag knappt ens får se skägget. Ibland har jag tur och får se en reflektion i städvattnet innan ett dopp, men det är sällan. Låt mig leva på andra!”
Moppen gav mig idén som blev en succé. Jag startade, till allas glädje, ett stånd längst Storgatan i Sundsvall där jag sålde skäggperuker, som jag flätade med hjälp av min skurmopps uppoffring. Jag fick ha mitt skägg i fred och alla andra i staden som hade ett skäggintresse kunde köpa ett skägg direkt i ståndet.
Jag sov så länge att jag missade allt som jag någonsin hade tyckt om. Men när jag vaknade hade jag inte bara fått en ny bästa vän, jag hade också lyckats med det omöjliga: Att bli en respekterad sundsvallsprofil.