Ni kan tacka mig senare:
Han hade alltid varit rädd av sig. Knappt velat göra något själv. Ville alltid ha henne med sig. ”Vem har sagt att ett barn vet när det är färdigt?” tänkte hon. ”De får bestämma när det är dags att komma ut, men sen får de inte bestämma något mer på 18 år.” Han grät som det barn han var. ”Jag vill tillbaka”, skrek han. ”Det går inte”, kontrade hon. ”Du är ute nu. Ute för att stanna.” Hon försökte låta bestämd, men egentligen var hon osäker. Visst, hon var hans förälder men hade hon rätt att bestämma var han skulle trivas och vart han skulle känna sig trygg? Han väckte henne på natten och försökte bända upp hennes ben. Hon andades för att inte bli upprörd och språkade i lugn ton ”Vi har pratat om det här. Nu är du ute”. Hon var utbildad pedagog. ”Jag bryr mig inte om vad du säger”, skrek han, medan han både klöstes och väste. Hon tittade på honom med stora ögon. Han var ju bra söt. Och egentligen tyckte hon att det var ganska fint att han ville ta sig tillbaka in. Hon bestämde sig, och från den dagen fick han komma och gå som han ville.
